Diagnosens betydelse kan förändras

Forskare inom psykiatrin i Skåne har undersökt varför unga vuxna söker omprövning av en adhd- eller autismdiagnos som de fick som barn eller tonåringar. Många av de intervjuade uppgav att de inte längre kände igen sig i diagnosen, skriver Skånes universitetssjukhus i ett pressmeddelande.

Deltagarna beskrev att diagnosen tidigare hade hjälpt dem att förstå sina svårigheter och ofta lett till stöd, exempelvis anpassningar i skolan. Som vuxna upplevde många inte längre samma problem i vardagen.

”Deltagarna beskrev hur de hade mognat, utvecklat nya strategier, till exempel genom regelbunden träning, eller hittat miljöer där de i dag fungerar. Det som tidigare orsakat stora problem begränsade dem inte längre”, säger Sophia Eberhard, chefsöverläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin, forskare vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet.”

Flera deltagare berättade att diagnosen påverkade hur de bemöttes av vården, myndigheter eller omgivningen. Några upplevde att den begränsade deras möjligheter inom arbete och utbildning. Forskarna använder begreppet ”diagnostisk klistrighet” för att beskriva hur en diagnos kan fortsätta påverka en person när omständigheterna har förändrats.

En mindre grupp ansåg i efterhand att deras svårigheter som barn bättre kunde förklaras av exempelvis mobbning, social utsatthet eller andra livsomständigheter.

Forskarna betonar att resultaten inte gäller alla som får en adhd- eller autismdiagnos som barn. För de flesta finns svårigheterna kvar genom livet och diagnosen kan vara avgörande för att få rätt stöd.

Studien leddes av Sophia Eberhard och Sebastian Lundström, adjungerad professor vid Lunds universitet. Enligt forskarna väcker resultaten frågor om möjligheten att ompröva diagnoser och om hur myndigheter använder dem som grund för beslut.